Språk i Sverige och Norden

En dialekt är ett sätt att tala ett språk som hör till en viss trakt. Dialekter kan skilja sig åt både i uttal och i ord.

I en del dialekter i Skåne kan ett ord som gå låta nästan som gåu. Många dialekter har också egna ord för vanliga saker.

Alla talar någon variant av svenska. En del talar mycket dialekt och andra nästan ingen. Standardspråket, som används i officiella sammanhang, är också en variant.

Ingen dialekt är finare, fulare eller mer rätt än en annan. Alla dialekter fungerar fullt ut för dem som talar dem.

Svenska, norska och danska är skandinaviska språk. De liknar varandra så mycket att man ofta kan förstå varandra, fast var och en talar sitt eget språk.

Därför kallas norska och danska för grannspråk till svenskan. Isländska och färöiska räknas också till de nordiska språken.

De flesta har lättare att förstå grannspråken i skrift än i tal.

Många ord är likadana eller nästan likadana i de tre språken. En del ord ser likadana ut men betyder olika. De kallas falska vänner och kan ställa till missförstånd.

Är du osäker på vad någon menar kan du fråga. Att kontrollera att man har förstått varandra hör till att prata med grannspråken.

I Sverige finns fem nationella minoritetsspråk: finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska. De har talats i landet under mycket lång tid.

Enligt språklagen ska samhället skydda och främja minoritetsspråken. Den som talar ett minoritetsspråk ska kunna använda det i olika delar av samhället.