Samspel och kretslopp i naturen

Producenter är växter och alger. De gör socker av koldioxid och vatten med hjälp av solljusets energi. Konsumenter får sin energi genom att äta andra organismer. Den som äter växter kallas konsument av första ordningen, den som äter en sådan växtätare konsument av andra ordningen, och så vidare. Nedbrytare, som svampar, bakterier, daggmaskar och gråsuggor, lever av det som har dött.

En näringskedja ritas med pilar som pekar från den som blir uppäten till den som äter. Pilen visar vart energin och ämnena går. I en svensk skog betas blåbärsriset av älgar och rådjur, bären äts av fåglar och björnar och humlor hämtar nektar i blommorna. Många kedjor som hänger ihop bildar en näringsväv.

Bara en liten del av energin går vidare i varje steg. Det mesta använder organismen själv för att leva, röra sig och hålla värmen, och det försvinner till slut som värme. Därför räcker energin till färre och färre ju längre upp i kedjan man kommer.

Energin kommer hela tiden ny från solen. Ämnena däremot går runt i kretslopp: samma ämnen används om och om igen av nya växter, djur och svampar. Nedbrytarna är det som håller kretsloppet igång.

Många arter hjälps åt så att båda har nytta. När humlor och bin hämtar nektar och pollen till mat, flyttar de samtidigt pollen mellan blommor av samma art. Många svampar i skogen, till exempel karljohan och kantarell, växer ihop med trädens rötter. Det kallas mykorrhiza. Svampens tunna trådar hjälper trädet att ta upp vatten och näringsämnen, och trädet ger svampen socker.

Rovdjur och byten påverkar varandra, och antalet av dem kan gå upp och ner över åren.

Ljus, temperatur, vatten och näring är miljöfaktorer. De avgör vilka växter, djur och svampar som kan leva på en plats, och hur bra de klarar sig där.

Smaka aldrig på svampar, bär eller växter som du hittar. Låt djuren och deras bon vara, och tvätta händerna efter jord och småkryp.