Upptäckter och källkritik i kemin

Kemin handlar om vad allt är gjort av och hur ämnen förändras. Det vi vet i dag har människor tagit reda på steg för steg: de har prövat sina idéer med försök och mätt noga.

Länge trodde forskare att något som de kallade flogiston lämnade saker när de brann. På 1770-talet framställde den svenske apotekaren Carl Wilhelm Scheele en gas som fick saker att brinna bättre. Han kallade den eldluft. Fransmannen Antoine Lavoisier förstod att det som brinner förenas med den gasen, och han gav den namnet oxygen – syre på svenska.

Lavoisier vägde ämnena i slutna kärl, före och efter en kemisk reaktion. Vikten var densamma. Ämnena hade förändrats, men ingenting hade försvunnit och ingenting hade kommit till. Det kallas i dag massans bevarande.

För drygt 200 år sedan gav den svenske kemisten Jöns Jacob Berzelius grundämnena korta tecken med en eller två bokstäver, som O för syre och Fe för järn. Med tecknen kan man skriva vad ett ämne är byggt av: vatten skrivs H₂O.

År 1869 ordnade ryssen Dmitrij Mendelejev de kända grundämnena i en tabell efter deras egenskaper. Den tabellen kallas det periodiska systemet, och den hänger i nästan varje kemisal.

Marie Curie forskade om strålning från vissa ämnen. Hon och Pierre Curie kallade det radioaktivitet, och tillsammans upptäckte de grundämnena polonium och radium. Marie Curie var den första kvinnan som fick ett Nobelpris, och hon fick det två gånger: i fysik 1903, tillsammans med Pierre Curie och Henri Becquerel, och i kemi 1911. Senare visade andra forskare att ett radioaktivt grundämne kan förvandlas till ett annat. Strålning används än i dag i sjukvården.

När någon påstår något om kemi kan du ställa samma frågor som forskarna: Vem säger det, och varför? Hur vet de det? Går det att kontrollera? Säger en myndighet som Kemikalieinspektionen eller Giftinformationscentralen samma sak?