Östersjöväldet

Under 1600-talet erövrade Sverige land runt stora delar av Östersjön. Riket kallas därför Östersjöväldet, och tiden kallas ofta stormaktstiden.

Det började 1561. Staden Reval, som i dag heter Tallinn, och landskapen i norra Estland ställde sig då under den svenske kungens beskydd.

Gustav II Adolf var kung från 1611 till 1632. Han förde krig mot Ryssland och Polen och vann bland annat Ingermanland 1617 och Livland 1629.

Efter freden 1617 kunde Ryssland inte längre nå Östersjön. Sverige styrde nu stora delar av kusten och flera viktiga hamnstäder.

Trettioåriga kriget i Tyskland pågick 1618–1648. Det var till stor del ett krig mellan katolska och protestantiska länder och furstar, och Sverige gick med 1630.

Gustav II Adolf hade flera skäl. Han ville stödja protestanterna, hindra Polens kung från att ta den svenska kronan och få makt över handeln på Östersjön. Olika historiker lägger tyngden på olika skäl.

Gustav II Adolf dog i slaget vid Lützen 1632. Kriget fortsatte, och vid westfaliska freden 1648 fick Sverige land i norra Tyskland, bland annat i Pommern.

Sverige förde också krig mot Danmark. Vid freden i Brömsebro 1645 fick Sverige bland annat Gotland, Ösel, Jämtland och Härjedalen, och Halland för 30 år.

Vid freden i Roskilde 1658 fick Sverige Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän av Danmark-Norge. Skåne hade då hört till Danmark i omkring 700 år.

Hur kunde ett land med få invånare bli så stort? Sverige sålde mycket järn och koppar, och Frankrike betalade pengar till Sverige under trettioåriga kriget.

Soldaterna kom oftast från bondbyarna. Från 1619 skulle var tionde man mellan 15 och 50 år skrivas ut, alltså tas ut, som soldat.

Från 1680-talet gick bönderna i stället ihop i grupper, så kallade rotar, som höll en soldat med ett torp. Det kallas indelningsverket.

Krigen kostade mycket, och skatterna höjdes. Enligt Armémuseum dog över hundra tusen unga män från Sverige och Finland i stormaktstidens krig.

Karl XII blev kung 1697. År 1700 anföll Danmark-Norge, Sachsen-Polen och Ryssland Sverige. Det blev början på stora nordiska kriget, som pågick till 1721.

Först vann den svenska armén flera slag, bland annat vid Narva 1700. Men vid Poltava 1709 förlorade den, och många soldater dog eller blev fångar.

Ryssland tog sedan Sveriges provinser vid Östersjön en efter en. Mellan 1713 och 1721 ockuperade ryska trupper Finland, och många flydde över till Sverige.

Karl XII sköts ihjäl vid Fredrikstens fästning i Norge den 30 november 1718.

Vid freden i Nystad 1721 fick Ryssland Livland, Estland, Ingermanland och en del av Karelen. Sverige var inte längre en stormakt.

Åren 1695–1697 gav kalla och regniga somrar dåliga skördar. I Finland dog omkring en tredjedel av invånarna, och i Estland och Livland omkring en femtedel.

År 1710 kom pesten till Stockholm med ett fartyg från Livland. Omkring 22 000 av stadens 55 000 invånare dog.

För dem som bodde i de erövrade länderna såg tiden annorlunda ut. Samma krig kunde beskrivas helt olika av dem som vann och av dem som förlorade.

I Skåne skulle kyrkan från 1686 följa den svenska kyrkoordningen. Genom predikningar och undervisning i kyrkan spreds det svenska språket.

I Estland och Livland var de flesta bönder livegna. Det betyder att de var bundna till godset och inte fick flytta därifrån.

Karl XI ville avskaffa livegenskapen på kronans gods, men det fick liten verkan. Under svensk tid grundades också ett universitet i Dorpat, i dag Tartu, år 1632.

Under svälten 1695–1697 skickades säd från Estland och Livland ändå till Sverige och Finland, och hjälpen från regeringen i Stockholm kom sent.