Vikingarnas resor och medeltidens handel

Vikingatiden varade ungefär från år 800 till 1050. Under den tiden reste människor från Norden längre bort än någonsin tidigare, både österut och västerut.

Vikingarna var inget eget folk. Att fara i viking var något man gjorde, en resa för att handla eller plundra, och de flesta i Norden var bönder som stannade hemma.

Skeppen kunde både segla och ros, och de kunde ta sig fram på grunt vatten. Där en flod var för grund eller hade forsar fick resenärerna gå till fots eller bära sina varor.

Österut for man över Östersjön och vidare på floderna i dagens Ryssland och Ukraina, till exempel Volga och Dnepr. Där kallades nordborna ofta rus.

En del kom ända till Miklagård, som nordborna kallade Konstantinopel, dagens Istanbul. Staden var huvudstad i Bysantinska riket, som runstenarna kallar Grekland.

I Miklagård tog en del nordbor tjänst som soldater hos kejsaren. De kallades väringar, och från år 988 bildade de ett eget garde som var kejsarens livvakt.

Västerut for man över Nordsjön till England, Skottland och Irland. År 793 plundrade nordbor klostret Lindisfarne i England, och det brukar räknas som vikingatidens början.

I England fick människorna ibland betala danagäld, alltså stora summor silver, för att slippa bli plundrade. På runstenar i Sverige står det om män som fick del av danagälden.

Många stannade och bosatte sig där de kom. En stor del av England styrdes av danska herrar i omkring åttio år, och Dublin på Irland började som en vikingabas omkring år 841.

Från 870-talet flyttade familjer från Norge och de brittiska öarna till Island. De tog med sig djur och verktyg, och trälar från Irland.

Omkring år 985 bosatte sig Erik Röde på Grönland. Enligt sagorna seglade hans son Leif Eriksson omkring år 1000 vidare till ett land de kallade Vinland.

På Newfoundland i Kanada har arkeologer hittat resterna av en nordisk boplats med minst åtta byggnader. Fynden har kunnat dateras till år 1021.

Där bodde redan människor. Sagorna berättar om strider med dem, och efter några år lämnade nordborna platsen.

Från Norden fördes till exempel järn, pälsar, horn och bärnsten ut. Tillbaka kom silver, siden, glas och kryddor.

Det mesta silvret kom från de muslimska länderna i öster. Man betalade med silvrets vikt, och därför klipptes mynt och smycken i bitar som vägdes på en liten våg.

Längst i norr levde samer, som jagade, fiskade och hade renar, och samerna lever där än i dag. På vikingatiden fick en del samer betala skatt i pälsar och skinn till hövdingar i Norge.

En del av handeln gällde människor. Nordbor tog fångar på plundringståg och sålde dem som trälar, bland annat till Bysantinska riket och de muslimska länderna.

Handelsplatser som Birka i Mälaren och Hedeby i dagens Tyskland var också marknader där fångar såldes.

Mötena lämnade spår i språken. Engelskan fick många ord från nordbornas språk, till exempel sky, alltså himmel, och egg, alltså ägg.

Resenärerna tog också med sig nya seder och ny tro hem. Det var bland annat genom sådana kontakter som kristendomen kom till Norden.

Ett möte kan berättas på flera sätt. Den som plundrade, den som blev plundrad och den som köpte eller såldes minns samma händelse olika, och alla har inte fått skriva ner sin berättelse.

Under medeltiden tog tyska köpmän över mycket av handeln på Östersjön. De samarbetade i Hansan, ett förbund av handelsstäder där Lübeck var den ledande staden.

Hansans köpmän seglade med stora lastskepp som kallas koggar. De köpte bland annat metaller från Bergslagen och fisk, skinn och hudar från norr.

Visby på Gotland blev en av de viktigaste handelsstäderna. Där bodde både gotländska och tyska köpmän, och i stadens stora kyrka fanns två församlingar, en tysk och en gotländsk.

Runt Visby byggdes en ringmur på 1270- och 1280-talen, och i början av 1300-talet fick den sina stora torn. Den finns kvar än i dag, och Visby är ett världsarv.

Stockholm nämns första gången år 1252. Staden blev hamnen för metallerna från Bergslagen, och de tyska köpmännen fick så stark ställning att hälften av stadens råd skulle vara tyskar.

Svenskan lånade många ord från de tyska köpmännens språk, som kallas lågtyska.