Tro och livsåskådning i Sverige i dag

En livsåskådning är en helhetssyn på livet och världen. Den kan vara religiös, som kristendom, islam och judendom, eller icke-religiös, som sekulär humanism. I Sverige finns också buddhister, hinduer och människor med många andra livsåskådningar.

Att höra till en religion kan betyda olika saker. Man kan vara medlem i ett samfund, tro på en gud, be, gå till gudstjänst eller fira högtider. En del gör allt det, andra bara något av det.

Under 1600-talet och början av 1700-talet måste alla svenskar höra till Svenska kyrkan. På 1800-talet växte frikyrkorna fram, och det blev tillåtet att gå över till ett annat kristet samfund som staten hade erkänt.

Religionsfrihetslagen beslutades 1951 och började gälla 1952. Därefter fick man lämna Svenska kyrkan utan att gå med i något annat samfund. Svenska kyrkan var statskyrka fram till år 2000. Sedan dess är den ett trossamfund som är skilt från staten.

I dag gäller religionsfrihet. Alla får tro vad de vill, utöva sin religion tillsammans med andra och lämna den. Ingen behöver berätta vad den tror.

Sekularisering betyder att religionen får mindre plats i samhället och i många människors liv. Många i Sverige är medlemmar i ett samfund men går sällan dit. Många säger också att de inte tror på någon gud.

Människor som har flyttat till Sverige har tagit med sig sin tro. Därför finns i dag fler katolska och ortodoxa kristna, muslimer, buddhister och hinduer än för hundra år sedan. Islam är nu den näst största religionen i Sverige.

Sveriges nationella minoriteter är grupper som har funnits i landet länge och har en egen kultur och identitet. Judar är en av dem, liksom romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar.

Siffror om tro kan räknas på olika sätt. Ett samfund räknar sina medlemmar eller dem som regelbundet deltar. En undersökning frågar i stället människor vad de själva säger.