Kungariket och kristendomen

För tusen år sedan fanns inget land som hette Sverige. Det fanns många bygder med egna namn, och makten låg hos mäktiga släkter som ägde mycket jord.

En hövding eller småkung kunde ibland styra över ett stort område. Men makten hängde på honom själv och hans följe, och den kunde försvinna lika snabbt som den hade kommit.

Under lång tid växte ett rike fram, ungefär från slutet av vikingatiden till 1300-talet. Det skedde inte ett visst år, och därför går det inte att säga exakt när Sverige blev ett land.

Under tidig medeltid slogs kungasläkter från Mälardalen, Östergötland och Västergötland om makten. Det dröjde länge innan en och samma kung kunde behålla makten över hela området.

I slutet av 1100-talet bestod riket av Svealand, Götaland och södra delen av Norrlandskusten. Skåne, Halland och Blekinge hörde till Danmark, och Jämtland och Härjedalen hörde till Norge.

Kristendomen kom inte på en gång. Den kom med missionärer, alltså människor som reste för att sprida sin tro. De kom främst från Tyskland och England, och kristna idéer kom också österifrån.

Omkring år 830 kom munken Ansgar till handelsplatsen Birka i Mälaren. Kungen lät honom predika, och en liten kristen församling bildades, men den växte inte mycket.

Det mesta vi vet om Ansgar kommer från en bok av Rimbert, som var hans lärjunge. Boken är en helgonberättelse, skriven för att visa hur from och modig Ansgar var.

Därför frågar historiker vem som skrev en text, för vem och i vilket syfte. En text visar ofta världen så som skribenten ville att läsarna skulle se den.

Först mot slutet av 900-talet och på 1000-talet lät mäktiga personer döpa sig, bygga kyrkor och ta emot biskopar. För dem gav den nya tron också nya sätt att styra.

Olof Skötkonung var kung från omkring år 995 till 1022. Han brukar räknas som den förste kungen i riket som döptes och förblev kristen.

Olof lät också göra de första mynten i riket. De präglades i Sigtuna, en stad som hade anlagts vid Mälaren omkring år 980.

En kristen kung fick hjälp av kyrkans män. De kunde läsa och skriva och visste hur riken styrdes i resten av Europa.

Påven och andra kristna kungar kunde också erkänna honom som kung. Med tiden kunde kungen ta in skatt på ett mer ordnat sätt och få större makt över lagarna.

År 1164 fick riket en egen ärkebiskop i Uppsala, alltså en högsta ledare för kyrkan i landet. Det gjorde riket till en egen del av den kristna kyrkan i Europa.

När en bygd blev kristen ändrades begravningarna. Förr hade många gårdar eller byar en egen gravplats, men nu skulle de döda läggas på kyrkogården.

Landet delades in i socknar. En socken var området runt en kyrka, och alla som bodde där hörde till samma kyrka och samma kyrkogård.

Längst i norr levde samer, med eget språk och egen religion. De bodde till stor del utanför de bygder där de första kyrkorna byggdes.

Gamla offerplatser revs, och i bygderna byggdes kyrkor. Bönderna fick också betala tionde, en skatt till kyrkan på en tiondel av det de skördade.

År 1143 kom munkar från Frankrike och grundade kloster i Alvastra i Östergötland och Nydala i Småland. Genom klostren kom nya kunskaper och böcker från resten av Europa.

Med kyrkan kom det latinska alfabetet, det som vi skriver med i dag. Det trängde så småningom undan runorna, och man började skriva längre texter, som brev och lagar.

Innan lagarna skrevs ner fanns de i människors minne. Lagmannen var den som kunde lagen bäst, och han kunde läsa upp den ur minnet inför alla på tinget.

De första lagarna i riket skrevs ner på 1220-talet, och den äldsta är Västgötalagen. Varje landskap hade sin egen lag, en så kallad landskapslag.

Omkring år 1350 kom Magnus Erikssons landslag. Det var den första lagen som skulle gälla i hela riket.

Under lång tid levde den gamla och den nya tron sida vid sida. Gamla seder och folktro fanns kvar i många hundra år efter att kyrkorna hade byggts.

Det mesta som skrevs om kristnandet skrevs av kristna. Deras texter visar sällan hur förändringen kändes för dem som ville behålla sin gamla tro.