Ståndssamhället

I ett ståndssamhälle delas människor in i grupper som kallas stånd. Varje stånd hade egna rättigheter och skyldigheter, som stod i lagar och i brev från kungen.

Oftast hörde man till samma stånd som sina föräldrar. Det var svårt att byta, men det gick ibland.

I riksdagen fanns fyra stånd: adeln, prästerna, borgarna och bönderna. De sammanträdde och röstade var för sig. Ståndsriksdagen fanns kvar till 1866.

Adeln slapp betala skatt för sin jord. I gengäld skulle adelsmännen tjäna kungen, till exempel som officerare och ämbetsmän.

Under 1600-talets krig fick många adelsmän gods som belöning. År 1680 beslutade riksdagen att kronan skulle ta tillbaka mycket av den jorden. Det kallas Karl XI:s reduktion.

Den som hade tjänat kungen väl kunde adlas, alltså bli adelsman.

Prästerna ledde kyrkans arbete i församlingarna. Enligt kyrkolagen från 1686 skulle de också förhöra folket i läsning och i den kristna läran.

Borgarna var köpmän och hantverkare i städerna. För att få handla eller ha ett hantverk i en stad behövde man burskap, alltså rätt att vara borgare där. Burskap fick bara myndiga män.

De flesta människor levde på landet och arbetade med jordbruk. I bondeståndet satt bönder som ägde sin gård eller brukade kronans jord.

Bönder som brukade adelns jord kallades frälsebönder. De hade ingen egen röst i riksdagen.

Många hörde inte till något stånd alls, till exempel torpare, drängar, pigor, soldater och fattiga. De hade inte heller någon egen röst i riksdagen.

En torpare brukade ett litet torp på någon annans mark. Ofta betalade torparen med dagsverken, alltså arbete på den gård som ägde marken.

Enligt legostadgan från 1664 skulle den som inte kunde försörja sig själv ta tjänst hos en husbonde, oftast för ett år i taget.

Kläderna skulle visa vilket stånd man hörde till. Flera lagar förbjöd lyx som ansågs passa bara för ett högre stånd.

Gifta kvinnor stod under sin makes förmyndarskap, och ogifta under sin fars eller en annan manlig släktings.

En änka blev däremot myndig och fick bestämma själv. Gifte hon om sig blev hon omyndig igen. En hantverkares änka fick ofta driva verkstaden vidare.

Barnens liv berodde mycket på vilken grupp familjen hörde till. I bondesamhället arbetade barn ofta så snart de kunde, i jordbruket och i hushållet.

I rika familjer kunde pojkarna få en informator, alltså en privatlärare, som förberedde dem för vidare studier.

I många andra länder i Europa var bönderna livegna. I Sverige var de inte det, och bönderna hade ett eget stånd i riksdagen.