Kungamakt, reformation och uppror

År 1397 kröntes Erik av Pommern i Kalmar till kung över Danmark, Norge och Sverige. Förbundet kallas Kalmarunionen. Till Sverige hörde då också Finland.

Bakom unionen stod drottning Margareta, som hade stor makt i alla tre rikena.

Många i Sverige blev med tiden missnöjda, eftersom de tyckte att kungen ofta gynnade Danmark.

År 1434 ledde Engelbrekt Engelbrektsson ett stort uppror mot kung Erik, med stöd av gruvarbetare och stadsbor. Vid ett möte i Arboga 1435 var också bönder med, och därför brukar mötet kallas Sveriges första riksdag.

Under resten av 1400-talet stred svenska stormän om makten. En del ville ha kvar unionen. Andra ville att Sverige skulle styras av en riksföreståndare, alltså en svensk som styrde riket utan att vara kung.

I början av 1500-talet var Sten Sture den yngre riksföreståndare. Han låg i strid med ärkebiskopen Gustav Trolle, som ville ha kvar unionen.

Den danske kungen Kristian II tog Stockholm år 1520 och kröntes till kung över Sverige. Några dagar efter kröningen anklagade Gustav Trolle flera av Sten Stures anhängare för kätteri, alltså för att ha gått emot kyrkans lära.

Den 8 och 9 november 1520 avrättades omkring 80 till 100 personer på Stortorget i Stockholm. Bland dem fanns biskopar, stormän och rådsmän. Händelsen kallas Stockholms blodbad.

En av de döda var Erik Johansson, far till den unge adelsmannen Gustav Eriksson. Gustav kallas i dag Gustav Vasa.

Gustav Vasa tog sig till Dalarna. I januari 1521 utsåg männen i Mora honom till ledare för ett uppror mot Kristian II, och upproret spred sig snabbt.

Den 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till kung i Strängnäs. Därmed var Kalmarunionen slut för Sveriges del. Den 6 juni är i dag Sveriges nationaldag.

Under kriget hade Gustav Vasa fått hjälp av den tyska handelsstaden Lübeck. Efteråt var Sverige skyldigt Lübeck mycket pengar.

I Tyskland hade munken Martin Luther år 1517 börjat kritisera den katolska kyrkan. Rörelsen som följde kallas reformationen.

Luther lärde att människan blir räddad av Guds nåd genom tron, och att alla borde kunna läsa Bibeln på sitt eget språk.

Den katolska kyrkan, med påven som ledare, lärde att tron, kyrkans sakrament och goda gärningar hör ihop, och att kyrkan hjälper människor att tolka Bibeln.

Både katoliker och lutheraner menade att just de var trogna mot den kristna tron. I dag finns båda kyrkorna i Sverige.

Kyrkan i Sverige var mycket rik. Kyrkor och kloster ägde ungefär en femtedel av all jord, och kyrkan betalade ingen skatt till kungen.

Vid riksdagen i Västerås 1527 beslutades att mycket av kyrkans egendom skulle gå till kronan, alltså till kungen och riket. Kungen fick också makt över kyrkan.

Prästen Olaus Petri hade studerat i Wittenberg, där Luther undervisade. Han och hans bror Laurentius Petri ledde reformationen i Sverige.

Nya testamentet kom ut på svenska 1526, och 1531 kom en mässa på svenska. Gudstjänsten började nu hållas på svenska i stället för på latin.

År 1541 kom hela Bibeln på svenska. Den kallas Gustav Vasas bibel.

Förändringen gick långsamt, och många katolska seder levde kvar länge. Först vid ett kyrkomöte i Uppsala 1593 bestämdes att kyrkan i Sverige skulle vara luthersk.

Förr valdes kungen i Sverige. Vid riksdagen i Västerås 1544 bestämdes att kronan i stället skulle gå i arv till Gustav Vasas söner och deras manliga ättlingar.

Gustav Vasa höjde skatterna och styrde hårt. Bönderna i Dalarna gjorde uppror mot honom tre gånger under 1520- och 1530-talen.

Det största upproret var Dackefejden i Småland 1542–1543. Det leddes av bonden Nils Dacke, och smålänningarna hade flera klagomål mot kungen.

Dacke vann först flera strider och styrde en tid stora delar av Småland. Våren 1543 besegrades hans här, och i augusti samma år dödades han.

Efteråt straffade kungen bygden hårt. Det tog lång tid innan Småland hade lika många invånare som förut.

När Gustav Vasa dog 1560 var Sverige ett eget rike med en stark kung, en kyrka som kungen styrde och en krona som gick i arv.